MEMENTO VIVERE

I sin nyaste utställning närmar sig Leonor Ruiz Dubrovin (1978) döden, vilket tar sig uttryck i att konstnären skapat sin karriärs första tredimensionella verk. Utställningens tema är det medeltida begreppet Ars moriendi, som betyder konsten att dö. På medeltiden var döden inte bara slutet på livet, utan möjliggjorde också en ny början. Döden kunde tolkas som att följa Kristus exempel, och var en väsentlig del av livet som helhet. Ars moriendi har fått sitt namn efter en handbok som publicerades på 1400-talet. Den samlade mycket information om vad man borde göra och veta när döden närmar sig. I handboken finns material om själavård, teologi, filosofi och sådant som har med de efterlevande att göra.

Konstnären har själv bekräftat Vanitas-temats stora betydelse för hennes konstnärskap. Från barndomen har hon varit rädd för döden och att förlora sina närmaste. På senaste tid har hon ändå förstått att man måste förbereda sig för döden om man vill leva före det. Efter att hon fått den här idén, har döden blivit inspirerande i sin komplexitet och absurditet. Verken bygger på förgänglighet, men också kroppens skörhet och möjligheten att uppfatta kroppen som märkt av både förlust och återhämtning. Kroppen minns och samlar på sig tidens händelser. Den här processen är parallell med målarens eller andra bildkonstnärers arbete, för verken består i allmänhet av tidens många avlagringar.

Ruiz Dubrovins verk har blivit ymniga i sin materialitet, vilket utgör en fängslande kontrast till den senaste tidens målningar, där slitage och radering stått i centrum. I de nyaste verken kan man se en tredimensionell variation av skörhet och materialitetens begränsningar. Skörheten finner sig själv i det ymniga, när Ruiz Dubrovin skapar skulpturala variationer av höstens lövhögar, benhus, katakomber eller andra dödens trägårdar. När vi vandrar i dessa förtrollade dödens trägårdar kan vi närma oss den stora främmande, döden, som alltid är närvarande men som ingen levande kan känna personligen.

Å andra sidan handlar det inte om ett byte till det skulpturala, utan att det tredimensionella nu är starkare än förr. Samtidigt är det objektlika en konstnärlig metod som synliggör dödens konkreta natur, och det långsamma försvinnandet av materia som hör döden till. Ruiz Dubrovin ansluter sig till vanitas-motivets tradition, som alltid handlat om spänningen mellan sinnlighetens charm och dess sköra förgänglighet. Det materiella är förtjusande, men är ständigt undflyende och har sin tid. Skönhet är fascinerande, men samtidigt hemskt och melankoliskt. Att kunna se skönhet också i det som inte är fullständigt angenämt, visar å andra sidan på en förmåga att uppfatta sakernas relativitet, att kunna se en heltäckande bild av världen. Döden har alltid sin orsak, och vår uppfattningsförmåga blir djupare om vi förstår detta. Ruiz Dubrovins verk har fått ett fysiskt djup, men de skapar också egna mentala världar, på ett klarare sätt än förr. Med hjälp av hennes verk kan jag bättre uppfatta min egen värld och verklighet.

Med utställningen Ars moriendi visar Ruiz Dubrovin att Memento mori inte alltid är svartvitt, utan har många färger och nyanser. I det här fallet har hågkomsten av döden på alla sätt att göra med att minnas livet, memento vivere. Konstnärens verk befinner sig här och nu, och döden kommer i sinom tid. Nu kan vi betrakta verken och tänka på vår dödlighet, men samtidigt måste vi minnas livet. Kanske Leonor Ruiz Dubrovins budskap kunde vara följande: livet är för kort för att försöka förneka dödens existens? Framför hennes verk kan vi bli betagna av det som är fascinerande med döden, och börja leva.

FD Juha-Heikki Tihinen